Visst är det mysigt att kramas, det tycker även jag. Men enligt mig så finns det gränser. Jag är inte alls den typen som går och kramar vem som helst och när som helst. När någon jag bara pratat med i en minut ger mig en hejdå-kram så känner jag mig inte uppskattad, tvärtom obekväm. När någon jag inte ens vet namnet på har armarna helt runt omkring mig och sin kind mot min då känns det inte helt okej. Jag säger ju inte emot, men jag gillar det inte. Sen finns det ju tjejgäng som kramar varandra när dom möts på morgonen och när dom skillts på eftermiddan. Det gör jag inte heller, men då inte för att jag känner mig obekväm eller så. Jag ser bara ingen mening med det. Skulle bli uttjatat efter 3 år i samma klass med kramar till alla varje morgon. Endå gångerna jag kramat mina skolkamrater är vid skolavslutningar eller efter någon vinst. En kram är någon alldeles särskilt, det ska betyda något. Som att  säga " jag har saknat dig"  till exempel.  När jag inte träffat en vän på jätte länge eller om vi precis ska skilljas åt, då kramas jag, för då menar jag det verkligen!