Det är verkligen en riktig upplevelse. När man sitter där och ser sig själv gå, agera och prata inne i tv-rutan och man fylls av förvirring, panik, ångest och lite illamående. Usch! Jag hatar att se mig själv på film. Det här skolprojektet blev ju klart igår och idag kollade jag och mina kamrater igenom det. Även fast jag sett det tusen gånger blir jag lika förvånad varje gång jag ser och hör mig själv.  Ser jag verkligen ut sådär? Och är det verkligen sådär barnslig jag låter? Nej Fy, de kan inte stämma! Sen kommer ju det hemska när kompisarna säger att de faktist är så man ser ut och låter. Panik! De är som när är blind man får synen tillbaka, och upptäcker att världen inte alls ser ut som han i sitt eget huvud hade målat upp de. Precis som man har målat upp en bild av sig själv, och sen får man se att de tydligen inte är sanningen.