Aldrig har jag saknat Stockholm så mycket som jag gjorde igår morse, när jag efter mycket trevan tagit mig utanför dörren och börjat bege mig mot skolan. Fy fasen va det tog emot. Ni anar inte vilken ful och trist stad Örebro är, jag behövde bara sätta mig på bussen och hörde direkt folk började viska om mig där bak. Det är inte kul, aldrig kan man känna sig trygg nånstans. Har jag på mig pyjamas vill jag inte ens gå nära vardagsrumfönstren här hemma, i rädslan för att någon ska stå utanför. Därför gillar jag Stockholm, där kan man vara Anonym. Jag ta på mig en rosa sparkdräkt och gå ut, ingen bryr sig liksom. Här i Örebro räcker det att glömma dra upp gylfen för att folk ska glo.

Varje gång jag åker i från Stockholm känns det som jag lämnar kvar en del av mig själv där. Men den här gången lämnade jag också kvar två av dom finaste människorna jag träffat. Två personerna som nästan fick vännerna i skolan att blekna. Därför har jag all anledning att sakna Stockholm ännu mer nu! Tänker på de hela tiden..  Och jag har fortfarande inte velat plocka ur Stockholms kartan ur väskan. Tänkte att på så vis kan jag ju faktist bära med mig Stockholm vart jag än går.


Jag avundas verkligen dom nänniskorna som bor i Stockholm. Till och med dom stackars affärs-expediterna som jobbar från tio till arton alla dagar i veckan och som sen måste åka hem till sin lägenhet långt ute i förorten. Ja, till och med dom är jag avundsjuk på, för att det är just stockholm dom får se solen resa sig över varje morgon.